Så....fyller år.
Ålder är inte något jag värderar.
Det är bara hur lång tid jag levt.ett säger inget om det viktiga,
vad jag har upplevt.

Men därför väljer jag att tänka på det istället.

Jag har upplevt världen ur ett annat perspektiv än majoriteten, pga det vissa kallar ett handikapp, eller funktionsnedsättning.
Inget av det känns relaterat till mitt tillstånd.
Jag har aspergers syndrom.
Det gör att jag är nästan imun mot normer.
Jag har högre intelligens än genomsnittet.
Jag använder oftare logiskt tänkande än emotionellt.
Jag är ärlig av naturen.
Jag är introvert, vilket ger mig mycket möjlighet att reflektera.
Jag är naturligt programerad för att specialisera mig inom något.
Priset jag får betala är att jag inte förstår vissa delar av sociala spel.
Jag skulle inte vilja byta. Aldrig.

Jag har även ett faktiskt handikapp, ADD.
Det gör att jag är virrig och tankspridd, fast extremare.
I nuläget medicineras jag däremot, så förutom på morgonen (innan medicinen börjar verka) är det inte ett bekymmer.

Jag föddes och växte upp med individer som jag vägrar kalla familj, då både fysiska och psykiska anfall var en stor del av min vardag. Jag har inte respekt eller kärlek till dem.

Mobbning följde hela grundskolan, varav jag gick 3 olika.
6års-2 i en. 3-5 i en annan och slutligen 6-9. Sista var inriktad på bild och media.

Jag uttvecklade i 11års åldern både självskadebeteende och missbruk av fler saker än dem flesta äns vet finns.

Jag fick via enorm hjälp, från samma individer som hade försett mig med skiten, äntligen bukt med det när jag var 14,5år.
Sen dess har jag varit fri från beroende av annat än koffein och nikotin (båda är kvar än idag).
Har därför svårt när man säger att alla i den världen är dåliga. Dem räddade mitt liv. Jag sökte själv upp skiten, men dem hjälpte mig ur den.

I högstadiet fick jag för första gången vänner i normal bemärkelse. 3st.

Jag hade under en del av den tiden även en ytterst destruktiv individ i mitt liv, våld, hot m.m Men lyckades tillslut även slippa denna.

Via en av mina vänner introducerades jag till animekonvent och fick väldigt snabbt en stor umgängeskrets. Mycket kul började hända i livet.

Fick ett bra förhållande när jag var 16. Men som mycket i tonåren var det inte så långt, men över ett halvår.

Jag började hålla på med lajv och rollspel vilket fortfarande är intressen. Dessa har också hjälpt mig mycket med att bättre förstå sociala sammanhang.

Jobbade ibland volontärt på en ungdomsgård, när dem hade spelningar.

En klasskamrat mördades av sin pojkvän när jag gick 1an på gymnasiet. Klarade inte att gå kvar. Hoppade av. Böt skola och inriktning.

Jag flyttade som 17åring hemifrån.
För att komma ifrån hemsituationen.
Först till en vän, som hjälpte mig med processen.
Sedan till en jourfamilj.
Men fick lämna den någon månad senare pga soc.
Flyttade tillbaka till samma polare, eller ja, hade sakerna där, men varierade sovplats för att inte vara en så stor belastning. Levde på 150 kr i veckan. Samt det min omgivning kunde hjälpa mig med.
Någonstans i denna process hoppade jag återigen av gymnasiet. Det var inte praktiskt möjligt att fortsätta.

Sökte jobb men fick inget, tvingades försöka en 3e gång med gymnasiet, men var inte längre motiverad. Slutade efter några veckor.

Fick en relation. Inte lika destruktiv som den första, men långt ifrån sund. Mer en effekt av mitt dåliga självförtroende, trodde inte jag kunde få något bättre. Sånt håller inte i längden.

I samband med att jag blev 18 skaffade jag 2 piercings och en tatuering.

Bodde hos en polare under någon månad, då vi festade nästan konstant. Tills det spårade ur och en individ pga snefylla försökte strypa mig, polis ingripande som ledde till att hen hamnade på akut psyk. Packade ihop och drog.

Ytterligare ett förhållande, började i vänskap och vi blev aldrig riktigt ett par beteendemässigt. Vart konstigt och tog därför också slut.

Fick äntligen när jag var 19 hjälp med en fysisk åkomma som var medfödd. Det gjorde väldigt mycket för mitt mående, därifrån fick jag även slutligen remissen att göra utredning om aspergers syndrom och add. Diagnoserna fick jag slutligen när jag var 21.

Jag och några vänner bildade bandet jag fortfarande är sångare i runt våren 2011.

Under hösten/vintern gick en vän från lajvhobbyn bort pga ett hjärtfel.

Samma kväll som jag hade fått diagnoserna, på valborg, träffade jag världens underbaraste existens, som är min flickvän fortfarande.

I samma veva inleddes behandlingen av min add, vilket innebar att jag till hösten inledde studier igen. Dem håller jag på med fortfarande. Går nu mitt andra år, äntligen.

Jag började på hösten 2012 även jobba volontärt på ett katthem. Det gör jag fortfarande .

I våras började jag även jobba som dörrförsäljare. Det gör jag också fortfarande.

Så nu har 23år gott, texten ovan täcker inte äns alla livshändelser. Långt ifrån. Men ett litet urval av upplevelser som har påverkat den jag är idag. Det förklarar nog varför jag inte anser att ålder är relevant. Finns folk som upplevt mindre än det jag skrivit på dubbelt så lång tid. Finns även dem som är yngre än mig men som upplevt mer.

Jag vet att mycket i mitt liv ses som hemskt, men jag är nöjd med vem jag har blivit och jag hade inte varit jag om jag inte hade upplevt allt det jag har.
Så, jag upplever det värt.

Är positiv till att se vad livets berg och dalbana bjuder på framöver.

Har som ni nog förstått haft en del jobbiga perioder i livet.

Vet att likväl som jag har lidit, så finns det folk som gör det nu.

Tänkte därför ta tillfället att skriva lite tankar om varför det ändå är värt att fortsätta leva,
Även när det känns som ren tortyr.

- När du väl dör tar allt slut, du får inget mer liv. I jämförelse till hur länge man är död så är det verkligen ingen tid alls. Det finns alltså inget skäl att skynda till döden. Du vinner fortfarande mer på att leva dem år du kan, så du iallafall får uppleva det.

-Inget i livet är permanent. Inte glädje, inte sorg, inte smärta, inte lycka, inte ilska, inte skam, inte hat, inte värme, inte kyla, inte ljus, inte mörker osv. Per denna iaktagelse, så finns det inte något skäl att tro att skiten kommer fortsätta för alltid.

- Att inte ge segern till idioterna. Det finns väldigt ofta folk som på olika sätt försöker trycka ner en.
Men just dessa får segern om man ger upp. Är dem värda det? är dem värda ditt liv?
Nej, fan heller att dem är!

-Valet att leva kan du ta tillbaka när som, så fall du verkligen är säker på att du vill dö, ändå, vad förlorar du på att vänta?

-Du har makten att göra dig och ditt liv till vad du vill. Suger nuläget, kolla vad det är för specifika grejer du är missnöjd med? Åtgärda dem. (specifika frågor är svårt att ta i ett generellt inlägg, men fråga gärna om du inte hittar något sätt)

- Dem som faktiskt bryr sig om dig kommer lida. Inte dem som gör dig illa, utan dem som vill dig väl.

Finns mer, kan återkomma senare med mer om ämnet. Men orkar inte skriva mer precis nu.

Ta hand om er i vilket fall.

Av någon anledning har sociala sammanhang bestämt att man inte ska vilja ha reflexer...

Inte helt säker på varför..

Men, oavsett, ha dem ändå,
Både för din och andras del, trafikolyckor drabbar nästan aldrig bara en individ.
Om du inte bryr dig om att riskera att bli påkörd...
Kan du kanske bry dig om föraren som kommer riskera att drabbas av trauma?
Är det något du vill riskera att bidra till?

Dessutom skapar man alltid normer, ju fler som har dem, desto fler andra kommer börja med det.
Så du bidrar inte bara till situationer du är direkt inblandad i, utan även förebyggande i samhället rent allmänt.

Ja, en så liten grej kan göra skillnad.

På något vänster hamnade jag idag på ett möte där några försöker skapa en skoltidning...
Mycket att göra, väldigt mycket, då det verkar saknas någon klar idé...mer än att det ska bli en tidning...

Och så fastnar jag därför på ännu ett projekt som jag ska få tiden att räcka till...

Men blir en kul utmaning :D

Ja, detta har jag skrivit om tidigare.

Men har inte spritts tillräckligt, problemet kvarstår.

Idioter som i allmänna utrymmen använder hälsofarliga mängder parfym (samt annat med stark doft),

Allra värst när det ger i allergivagnar m.m

Kan verkligen doften vara så speciell att den är värd att någon kan hamna på sjukhus för din användning av den?

Jag har ingen extrem känslighet, men får andningssvårigheter, migrän samt tillhörande illamående när det blir orimligt mycket parfym runt mig.

Då det inte har någon faktisk nytta och att många inte förstår hur det ska användas tycker jag att man borde skapa ett generellt parfymförbud, åtminstonne inom samma områden som man inte får röka.

Nyss märkt att jag tydligen fått en fråga, för rätt länge sen...
Detta syns tyvärr inte i appen som jag normalt vis sköter bloggen ifrån.
Men ska ha det i åttanke att kolla in via datorn ibland :)
Svar påväg hursom :)

Okej, ja jag är oerhört road av religions debatter generellt...
Men, det här är ju faktiskt roligare än vanligt...
Än mer då dem hävdat detta i flera år redan...

Tydligen finns det ett krig mot julen...
Döm själva :

http://www.thedailyshow.com/watch/tue-december-3-2013/world-war-c---happy-holidays?xrs=share_copy

Varför jag även säger andra avvikelser är för att jag inte håller med om att alla psykiska avvikelser är att betrakta som sjukdommar.

Men hittade en bild som faktiskt sätter ett tydligt perspektiv på hur många faktiskt bemöter individer som har just någon psykisk skillnad.

http://m.imgur.com/gallery/CWFTYoV

För många utgår från att det dem inte ser heller inte finns.

Världen är inte så simpel.