Efter "firandet" igår så har ju fler än vanligt av minnena från min uppväxt snurrat i huvudet.

Resulterade i att jag råkade hitta en gammal text.
Det jag då hoppades skulle vara min sista kontakt med föräldrarna. När jag officiellt stack hemifrån.
Det var ett mejl jag skickade till dem, Just för att förklara varför jag drog.
Det är än idag ett mysterie hur dem inte kunde förstå det.
Men i vilket fall...

Jag vet inte riktigt vad jag vill komunicera med det här inlägget...
Behöver mest skriva för att det var mycket som revs upp genom att läsa det brevet.

Precis runt när jag drog, 16år gammal.
Jag hade äntligen en umgängeskrets.
Vilket jag också använde för att kunna stanna borta mer,
Både för att jag ville umgås med vännerna såklart,
Men oftast än mer för att jag inte ville hem.
Jag hade valt att sova ute framför att sova hemma.
Skälet att jag inte hade dragit på allvar långt tidigare?
Ja... Jag hade råkat nämna idéen tidigare så föräldrarna hörde det.
Varav dem övertygade mig om att det helt enkelt inte gick.
Att det ända som skulle hända var att polisen skulle hämta hem mig typ.
Och att om jag vände mig till soc så skulle dem ändå inte ta mig på allvar,
Utan jag skulle bara orsaka ytterligare problem via att det skulle bli möten där.
Och att orsaka problem visste jag ju att det kunde vara minst sagt smärtsamt.
Även att detta system var bra för mig, för jag var ju misslyckad, Så jag skulle ju inte kunna ta hand om mig själv osv.
Men när jag började hålla mig borta mer... så tänkte dem på fullaste allvar kräva att jag var hemma 18:00 varje dag. 19:00 vid speciella tillfällen. Detta ringde dem mig för att berätta / bråka om.
En ny bekant (hade väldigt nyligen lärt känna varann) frågade något om det efter jag lagt på (typ vad det gällde, hur jag mådde eller liknande...), varav jag mer eller mindre beskrev hela situationen.
I det här läget vet jag att nästan alla människor försöker ta sig ifrån situationen, men denna person är verkligen inte som alla andra. Istället erbjöd mig personen att komma och sova över. Samt att hen kontaktade sin mor, för att hjälpa med soc ärendet.
Jag var komplett livrädd, för som sagt, jag trodde att jag hur som skulle hamna hos mina föräldrar igen och då skulle det ju bara bli värre med att anmäla, jag trodde verkligen att jag skulle dö.
Men, jag valde ändå att ta emot hjälpen, för jag skulle inte överleva med dem nya reglerna heller.
Jag skulle inte kunna vara hos föräldrarna så mycket. Det var en ännu säkrare död.
Dem orden kan låta dramatiska. Kanske är dem det. Men jag delar fortfarande den uppfattningen,
Hade jag åkt hem istället så hade jag inte överlevt natten, då ångesten över att låsas in i det helvetet skulle göra döden till det objektivt bättre valet.

Dem ringde mig konstant. Jag svarade inte.
Tror jag skickade ett sms om att jag inte skulle komma hem.
Undvek att säga vart jag skulle befinna mig.

Jag fick veta från vänner att mina föräldrar även hade terroriserat dessa.
Genom att ringa tills någon svarade och hålla utfrågning, ringa upp igen om personen la på osv.

Minns inte om det var samma kväll, tror det var någon dag senare...
Så lyckades dem ändå få fram var jag befann mig.
Dem stog på gården och skrek, tutade och blinkade med bilen osv.
Jag försökte hålla mig gömd i lägenheten.
Porten hade i alla fall portkod och sen var det ju en lägenhetsdörr...
Trodde i vilket fall att dem skulle döda mig.
Men min vän hjälpte mig, förklarade att dem inte kunde nå mig, att jag var säker.
Visst, jag kunde inte tro orden, men det gjorde i alla fall att jag visste att jag skulle få stanna.
Jag hade helt seriöst tron att hen skulle slänga ut mig... för att bli av med terrorn från mina föräldrar.
Även trodde jag att hen skulle vilja bli av med mig... för att hen skulle "inse att jag var värdelös och förstörde allt", men det hade ju mer med självbilden att göra.

Tillslut åkte dem ändå. Minns inte hur.
Men tillslut försvann dem.
Jag var chockad. Både av att dem åkte och att jag hade fått vara kvar.
Det hade varit naturligt att känna lättnad. Men den dröjde, kan inte avgöra om det var dagar eller veckor, men Informationen fick inte fäste i mitt huvud förns mycket senare.
Jag förstod helt ärligt inte. Det var omöjligt.

Rädslan stannade i säkert ett år alla fall. Även om mycket hände i övrigt.
Jag var rädd för bilar och kollade väldigt noga på alla bilar som stod parkerade, då jag var orolig över att mina föräldrar skulle vara där, eller ha någon slags övervakning. Även om det inte var deras bil... tänkte att dem ju skulle kunnat hyra en annan just för att jag inte skulle känna igen den.
Jag hade även innan det här fobi för poliser, men det blev ännu starkare, då jag som sagt hört att dessa skulle föra mig tillbaka till föräldrarna.
Vet att det var mer sånna saker, men minns inga fler just nu. Men jag var så pass paranoid att jag knappt vågade gå ut, när jag var ute höll jag alltid koll på var dem skulle kunna vara, samt sökte möjliga flyktvägar.

Fick oerhört mycket hjälp, både från personen som just hjälpte mig fly samt gav mig sovplats, men även från hens mor.


Lyckades via detta få kontakt med soc och därigenom få flytta till en jourfamilj i 3-4 månader.

Det var oerhört konstigt först.
Jag blev körd dit.
Till en familj jag aldrig hade träffat. Inte äns visste vad dem hette.
Visades in. Dem verkade trevliga. En familj, 2 föräldrar, 3 barn, + plats för 2 jour barn... (alltså... som mig)
Hölls ett kort möte med soc personen som körde mig dit tror jag.
Sen ett kort möte med info om vad dem hette, var mitt rum fanns och liknande praktiskt.
Jag var rädd. Visst, det var jag konstant. Men extra rädd.
När mötena var avklarade flyttade jag in dem sakerna jag hade med mig på mitt nya rum.
Ensamen, hos främmande människor, i ett obekant rum. Ändå kände jag mig lite tryggare.
Jag hade fått hjälp. Soc hade lyssnat.

Det var någonstans här, när jag nyss hade flyttat in som jag skrev brevet till föräldrarna.
Förklarade för dem vem jag faktiskt var, för att visa hur lite dem faktiskt kände mig.
Förklarade att jag verkligen inte ville ha kontakt med dem.
Förklarade stora delar av den skit dem utsatt mig för, då dem inte verkade förstå vad som var fel,
Så hoppades jag på att dem skulle förstå det. Det blev en massa text.

Jag började bli fri.

Men samtidigt gnagde orden från tidigare i mig, att jag inte skulle kunna klara mig på egenhand.
Även ett nytt problem. Här var en riktig familj.
Jag ville verkligen få tillhöra den. Mer än något annat ville jag få tillhöra en faktisk familj.
Men jag visste från början att det här inte var en permanent lösning.
Jag skulle bo där medan soc utredde situationen med mina föräldrar, var jag skulle efter visste ingen.
Därav visste jag att det skulle göra för ont att fästa sig vid dem, för jag skulle troligtvis inte få vara kvar.
Det var fortfarande en fantastisk tid, att få bo med en familj, att faktiskt ha en trygg plats osv.
Dem var oerhört trevliga.
Även nu önskar jag att jag hade fått stanna där.
Men efter att dem månaderna hade gått...

Nej. Soc hade bestämt sig för att inte placera mig i något familjehem. Utan tyckte att jag skulle tillbaka till helvetet hemma. Förklarade för dem att jag inte tänkte flytta tillbaka.
Dem sa att det inte gick att placera mig i något familjehem, för det fanns ingen sådan plats ledig.
Världen rasade runt mig.
Jag pratade med jourmamman om situationen, Hon sa att dem var godkända som familjehem,
Dem var villiga att ta emot mig... Blev oerhört lycklig. Men soc sa nej.
Jag klarade aldrig att säga hejdå på riktigt.
Istället packade jag mina saker några dagar innan jag faktiskt behövde flytta.
Det var oerhört mycket saker. Men jag släpade ändå med mig allt.
Drog tillbaka till polaren.
Jag försökte repetativt förklara för soc att jag inte tänkte flytta tillbaka till föräldrarna.
Att jag helldre levde på gatan. Var som, bara inte hos dem.

Soc började tjaffsa om LVU.
Fick fram att det var nått sätt dem skulle tvinga mig.
Men brydde mig inte om att lyssna så noga, utan satt istället och funderade på hur jag enklast gjorde att dem ändå inte skulle hitta mig.

Det blev aldrig något sånt alla fall.

Istället... dem sket i att fixa något boende till mig.
Utan deras sätt att göra något åt situationen...?
Ja... dem skickade oss till familjeterapi.

Min polare följde med. Jag skulle verkligen aldrig gått dit annars.
Jag ville inte träffa dem. Jag var rädd och jag hatade dem.
Intensivt hat.
Jag hade äntligen fått se alternativ.
Vilket också gjorde att jag förstog bättre hur fel dem faktiskt hade behandlat mig.
Dem gick ju dit, spelade med. Men tror vi dem lärde sig något?
Fan heller.
Har dumt nog försökt ge dem några ytterligare chanser.
Men nej. Dem förstår fortfarande inte.




Vet fortfarande inte syftet med att skriva om detta.
Men det är väl säkert nyttigt...
Ni behöver ju inte läsa...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Igår hade vi på redaktionen ett möte igen! :DDenna gång har saker kommit igång ! :DOerhört glad! :DSannolikt blir jag redaktör, i och med min media bakgrund :DMen verkar faktiskt bli bra det här! ...

Sitter med hörlurar för att slippa folk, petar på mobilen för att slippa se att jag är på ett fullsatt tåg, halsduken täcker allt utom ögonen, för att mina luftvägar kommer dåligt överens med idioter som överanvänder parfym, jag är lutad mot väggen ...

Skolan började igår :) Var i tid, vilket jag faktiskt även är idag :) ...

Finns ideal... det suger. Men vad jag tycker suger ännu mer är att det rådande idealet är att människor ska bestå av plast eller liknande.Det ser helt ärligt äckligt ut!Skellet +plast = illamående.Vad fan har gått fel när folk vill efterlikna en fran...

Senaste tiden har varit dramatisk, relationsmässigt. Däremot allt för invecklad för att försöka förklara. Därav att jag inte haft ork att skriva. Men snart börjar skolan igen, längtar :) dock en del att fixa innan. ...