Att försöka tänka och prata utan att lägga värderingar i det.
Ju mer man gör det desto naturligare kommer det.
För att komma igång kan man börja med att notera saker som redan är neutrala och se hur man tänker och uttrycker sig kring detta.
Exempel: "jag ser ett träd" istället för "vilket fint/fult träd".

Ju mer värderingar vi använder desto troligare blir det nämligen att vi även gör det om oss och personer runt oss.

"Fy fan vad dum hen är" istället för "jag delar inte personens åsikter". Ser du?

Eller "jag suger" istället för "jag misslyckades med den här uppgiften"

Hur vi tänker och uttrycker oss påverkar hur vi tänker och känner oss framöver.
"Fy fan vad dum hen är" kan mycket lättare utvecklas till "jag hatar hen". Medans "jag delar inte personens åsikter" lättare leder till "för att..." vilket ju är ett mer rationellt och konstruktivt sätt att bemöta problemet.

Värderingar stärker känslorna och kan lätt komma ivägen för att kunna bemöta problem på ett effektivt sätt.

Man bör också ha i åtanke att även positivt värderande stärker vanan att värdera, så man bör även undvika det, då det ökar risken att man gör så i negativa sammanhang.

Så....fyller år.
Ålder är inte något jag värderar.
Det är bara hur lång tid jag levt.ett säger inget om det viktiga,
vad jag har upplevt.

Men därför väljer jag att tänka på det istället.

Jag har upplevt världen ur ett annat perspektiv än majoriteten, pga det vissa kallar ett handikapp, eller funktionsnedsättning.
Inget av det känns relaterat till mitt tillstånd.
Jag har aspergers syndrom.
Det gör att jag är nästan imun mot normer.
Jag har högre intelligens än genomsnittet.
Jag använder oftare logiskt tänkande än emotionellt.
Jag är ärlig av naturen.
Jag är introvert, vilket ger mig mycket möjlighet att reflektera.
Jag är naturligt programerad för att specialisera mig inom något.
Priset jag får betala är att jag inte förstår vissa delar av sociala spel.
Jag skulle inte vilja byta. Aldrig.

Jag har även ett faktiskt handikapp, ADD.
Det gör att jag är virrig och tankspridd, fast extremare.
I nuläget medicineras jag däremot, så förutom på morgonen (innan medicinen börjar verka) är det inte ett bekymmer.

Jag föddes och växte upp med individer som jag vägrar kalla familj, då både fysiska och psykiska anfall var en stor del av min vardag. Jag har inte respekt eller kärlek till dem.

Mobbning följde hela grundskolan, varav jag gick 3 olika.
6års-2 i en. 3-5 i en annan och slutligen 6-9. Sista var inriktad på bild och media.

Jag uttvecklade i 11års åldern både självskadebeteende och missbruk av fler saker än dem flesta äns vet finns.

Jag fick via enorm hjälp, från samma individer som hade försett mig med skiten, äntligen bukt med det när jag var 14,5år.
Sen dess har jag varit fri från beroende av annat än koffein och nikotin (båda är kvar än idag).
Har därför svårt när man säger att alla i den världen är dåliga. Dem räddade mitt liv. Jag sökte själv upp skiten, men dem hjälpte mig ur den.

I högstadiet fick jag för första gången vänner i normal bemärkelse. 3st.

Jag hade under en del av den tiden även en ytterst destruktiv individ i mitt liv, våld, hot m.m Men lyckades tillslut även slippa denna.

Via en av mina vänner introducerades jag till animekonvent och fick väldigt snabbt en stor umgängeskrets. Mycket kul började hända i livet.

Fick ett bra förhållande när jag var 16. Men som mycket i tonåren var det inte så långt, men över ett halvår.

Jag började hålla på med lajv och rollspel vilket fortfarande är intressen. Dessa har också hjälpt mig mycket med att bättre förstå sociala sammanhang.

Jobbade ibland volontärt på en ungdomsgård, när dem hade spelningar.

En klasskamrat mördades av sin pojkvän när jag gick 1an på gymnasiet. Klarade inte att gå kvar. Hoppade av. Böt skola och inriktning.

Jag flyttade som 17åring hemifrån.
För att komma ifrån hemsituationen.
Först till en vän, som hjälpte mig med processen.
Sedan till en jourfamilj.
Men fick lämna den någon månad senare pga soc.
Flyttade tillbaka till samma polare, eller ja, hade sakerna där, men varierade sovplats för att inte vara en så stor belastning. Levde på 150 kr i veckan. Samt det min omgivning kunde hjälpa mig med.
Någonstans i denna process hoppade jag återigen av gymnasiet. Det var inte praktiskt möjligt att fortsätta.

Sökte jobb men fick inget, tvingades försöka en 3e gång med gymnasiet, men var inte längre motiverad. Slutade efter några veckor.

Fick en relation. Inte lika destruktiv som den första, men långt ifrån sund. Mer en effekt av mitt dåliga självförtroende, trodde inte jag kunde få något bättre. Sånt håller inte i längden.

I samband med att jag blev 18 skaffade jag 2 piercings och en tatuering.

Bodde hos en polare under någon månad, då vi festade nästan konstant. Tills det spårade ur och en individ pga snefylla försökte strypa mig, polis ingripande som ledde till att hen hamnade på akut psyk. Packade ihop och drog.

Ytterligare ett förhållande, började i vänskap och vi blev aldrig riktigt ett par beteendemässigt. Vart konstigt och tog därför också slut.

Fick äntligen när jag var 19 hjälp med en fysisk åkomma som var medfödd. Det gjorde väldigt mycket för mitt mående, därifrån fick jag även slutligen remissen att göra utredning om aspergers syndrom och add. Diagnoserna fick jag slutligen när jag var 21.

Jag och några vänner bildade bandet jag fortfarande är sångare i runt våren 2011.

Under hösten/vintern gick en vän från lajvhobbyn bort pga ett hjärtfel.

Samma kväll som jag hade fått diagnoserna, på valborg, träffade jag världens underbaraste existens, som är min flickvän fortfarande.

I samma veva inleddes behandlingen av min add, vilket innebar att jag till hösten inledde studier igen. Dem håller jag på med fortfarande. Går nu mitt andra år, äntligen.

Jag började på hösten 2012 även jobba volontärt på ett katthem. Det gör jag fortfarande .

I våras började jag även jobba som dörrförsäljare. Det gör jag också fortfarande.

Så nu har 23år gott, texten ovan täcker inte äns alla livshändelser. Långt ifrån. Men ett litet urval av upplevelser som har påverkat den jag är idag. Det förklarar nog varför jag inte anser att ålder är relevant. Finns folk som upplevt mindre än det jag skrivit på dubbelt så lång tid. Finns även dem som är yngre än mig men som upplevt mer.

Jag vet att mycket i mitt liv ses som hemskt, men jag är nöjd med vem jag har blivit och jag hade inte varit jag om jag inte hade upplevt allt det jag har.
Så, jag upplever det värt.

Är positiv till att se vad livets berg och dalbana bjuder på framöver.

På något vänster hamnade jag idag på ett möte där några försöker skapa en skoltidning...
Mycket att göra, väldigt mycket, då det verkar saknas någon klar idé...mer än att det ska bli en tidning...

Och så fastnar jag därför på ännu ett projekt som jag ska få tiden att räcka till...

Men blir en kul utmaning :D

Har rätt mycket panik då mitt åkkort går ut idag, jag skulle ha jobbat igår, men det gick åt helvete eftersom jag istället behövde hålla mig vaken för att släppa in en människa som saknade sovplats.
Detta gjorde att jag inte kunde få nog med sömn för att jobba.
Därför skulle jag istället jobba idag, vilket är den vidrigaste dagen att jobba på. Men behöver ju pengarna. ..
Men i och med denna situation har jag varit så löjligt stressad och inte kunnat sova nu heller... vilket gör att jag inte kan jobba.
Det innebär att jag kanske inte kommer kunna åka någonstans alls...alltså missa både skola och jobb. .. fy fan vad läget suger...
hoppas på att kunna få tillbaka pengar från någon som är skyldig mig. .. eller dylikt. ..

Inte direkt nytt koncept, funnits i många år.
Känns inte det minsta förvånande heller.
Har någon fastnat för en berusningsform (oavsett om det är ett beroende eller bara en uppskattad upplevelse) så lär denna söka efter det igen. Då det finns juridiska konsekvenser av den kända formen så kan individen vilja ha alternativ som inte riskerar att hen hamnar i fängelse.
Den delen lär ju inte försvinna.

Just eftersom det utsätter befolkningen för stor fara kanske man borde överväga någon annan metod? Ämnena blir ju bara farligare och farligasre.
Vore det inte bättre att låta cannabis vara lagligt, som bara är 1% av faran, istället för 100%?
Är det verkligen värt att försvara nuvarande lag till kostnaden av liv?

Tiden läker alla sår, säger dem.
Jag håller med om det till stor del,
men vissa ärr kommer alltid göra sig påminda.
Däremot är det en bra sak.
Ärren visar att det är över, man tog sig igenom.

Vill inte fly eller glömma, jag lever.
Jag har kallats för hopplöst fall fler gånger än jag kan räkna, jag förväntades inte leva såhär länge, men jag har motbevisat oddsen och står kvar ovan mark flera år förbi det.

Ingen är ett hopplöst fall och det är aldrig försent att förändra.

Många människor blundar för vad som händer runt dem, stannar lyckligt ovetande.
Vissa vågar se det som sker istället.
Ser man inte kan man inte sörja, det man inte vet lider man inte av.
Men när man ser kan man förändra situationen.

Är personlig bekvämlighet mer värt än förändring?

Att inte möta motgångar och aldrig förlora är inte styrka. Styrka är att misslyckas men ändå resa sig upp och försöka igen, att ta sig förbi hinder.