Klär mig när jag har tid i väldigt ovanliga kläder.
Tänkte bara snabbt benämna syftet för mig:
Jag trivs bra i stilen och jag vill även uppmuntra andra till att våga uttrycka sig mer, sticka ut och vara sig själva. Jag visar att man kan, vilket kan leda till att fler vågar.

Varför det är viktigt?
Vårt samhälle är sjukt, folk dör till följd av ideal. Att erbjuda alternativ till normer/ideal är därför en del av att försöka skapa ett bättre samhälle.
klart jag inte gör så enorm skillnad, jag är en person. Men jag försöker och sprider förhoppningsvis idéer till fler.

Jag har fobi för barn, på samma sätt som vissa har för spindlar,
Obehagskänslor, äcklad osv.
Dessutom är dem överallt, låter och springer runt....

Ända värre än barnen är föräldrarna som inte tar ansvar nog att hålla rätt på ungarna.

Vidrigt!

Dem flesta som känner till att viss mat är biodynamisk tror att detta är typ ekologiskt eller liknande.

Detta är inkorrekt.

Det som betecknar biodynamiskt är att det odlats enligt antroposofernas religiösa idéer.

Ett litet exempel:

"500: Humuspreparatet är gjort av kogödsel som fylls i kohorn och grävs ner i marken och förmultnas under vintern

501: Kisel finmales och prepareras i kohorn

502: Röllekablommor pressas in i urinblåsor från kronhjort, placeras i solen under sommaren, i marken under vintern och grävs upp på våren.

503: Kamomillblommor fylls in i tunntarmar från nötkreatur, läggs ned i humusrik mark på hösten och tas upp på våren.

504: Hela växten av brännässla omges av torv och placeras i marken under ett helt år.

505: Småhackade barkbitar av ek läggs i en skalle från något husdjur, omges av torv och grävs ned i marken på hösten på ett ställe där mycket regnvatten rinner förbi.

506: Maskrosblommor pressas ihop, fylls in i bukhinna från nötkreatur, läggs ned i marken på vintern och tas upp på våren.

507: Blommor från vänderot extraheras i vatten och får jäsa"

Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Biodynamisk_odling

Att försöka tänka och prata utan att lägga värderingar i det.
Ju mer man gör det desto naturligare kommer det.
För att komma igång kan man börja med att notera saker som redan är neutrala och se hur man tänker och uttrycker sig kring detta.
Exempel: "jag ser ett träd" istället för "vilket fint/fult träd".

Ju mer värderingar vi använder desto troligare blir det nämligen att vi även gör det om oss och personer runt oss.

"Fy fan vad dum hen är" istället för "jag delar inte personens åsikter". Ser du?

Eller "jag suger" istället för "jag misslyckades med den här uppgiften"

Hur vi tänker och uttrycker oss påverkar hur vi tänker och känner oss framöver.
"Fy fan vad dum hen är" kan mycket lättare utvecklas till "jag hatar hen". Medans "jag delar inte personens åsikter" lättare leder till "för att..." vilket ju är ett mer rationellt och konstruktivt sätt att bemöta problemet.

Värderingar stärker känslorna och kan lätt komma ivägen för att kunna bemöta problem på ett effektivt sätt.

Man bör också ha i åtanke att även positivt värderande stärker vanan att värdera, så man bör även undvika det, då det ökar risken att man gör så i negativa sammanhang.

Det är något jag stöter på problem med i vardagen.
Jag är åldersblind, kan alltså inte avgöra ålder via utseende. Men era normer dömer om jag umgås med någon som är för er synbart äldre eller yngre.
Jag tänker inte på kön omedvetet. Men det är tydligen att ragga om man är trevlig mot fel person. Man förolämpar folk om man ber personen med fel fortplantningsorgan om hjälp med någon uppgift osv.
Hur fan är det mig det är fel på?

Är också fel om man svarar ärligt på frågor. Om man pratar mycket när det är något intressant man vill dela med sig av. ..
om man inte tittar på personen man pratar med, även om man tittar på 'fel' sätt. ..

and... I'm the crazy one?

Efter "firandet" igår så har ju fler än vanligt av minnena från min uppväxt snurrat i huvudet.

Resulterade i att jag råkade hitta en gammal text.
Det jag då hoppades skulle vara min sista kontakt med föräldrarna. När jag officiellt stack hemifrån.
Det var ett mejl jag skickade till dem, Just för att förklara varför jag drog.
Det är än idag ett mysterie hur dem inte kunde förstå det.
Men i vilket fall...

Jag vet inte riktigt vad jag vill komunicera med det här inlägget...
Behöver mest skriva för att det var mycket som revs upp genom att läsa det brevet.

Precis runt när jag drog, 16år gammal.
Jag hade äntligen en umgängeskrets.
Vilket jag också använde för att kunna stanna borta mer,
Både för att jag ville umgås med vännerna såklart,
Men oftast än mer för att jag inte ville hem.
Jag hade valt att sova ute framför att sova hemma.
Skälet att jag inte hade dragit på allvar långt tidigare?
Ja... Jag hade råkat nämna idéen tidigare så föräldrarna hörde det.
Varav dem övertygade mig om att det helt enkelt inte gick.
Att det ända som skulle hända var att polisen skulle hämta hem mig typ.
Och att om jag vände mig till soc så skulle dem ändå inte ta mig på allvar,
Utan jag skulle bara orsaka ytterligare problem via att det skulle bli möten där.
Och att orsaka problem visste jag ju att det kunde vara minst sagt smärtsamt.
Även att detta system var bra för mig, för jag var ju misslyckad, Så jag skulle ju inte kunna ta hand om mig själv osv.
Men när jag började hålla mig borta mer... så tänkte dem på fullaste allvar kräva att jag var hemma 18:00 varje dag. 19:00 vid speciella tillfällen. Detta ringde dem mig för att berätta / bråka om.
En ny bekant (hade väldigt nyligen lärt känna varann) frågade något om det efter jag lagt på (typ vad det gällde, hur jag mådde eller liknande...), varav jag mer eller mindre beskrev hela situationen.
I det här läget vet jag att nästan alla människor försöker ta sig ifrån situationen, men denna person är verkligen inte som alla andra. Istället erbjöd mig personen att komma och sova över. Samt att hen kontaktade sin mor, för att hjälpa med soc ärendet.
Jag var komplett livrädd, för som sagt, jag trodde att jag hur som skulle hamna hos mina föräldrar igen och då skulle det ju bara bli värre med att anmäla, jag trodde verkligen att jag skulle dö.
Men, jag valde ändå att ta emot hjälpen, för jag skulle inte överleva med dem nya reglerna heller.
Jag skulle inte kunna vara hos föräldrarna så mycket. Det var en ännu säkrare död.
Dem orden kan låta dramatiska. Kanske är dem det. Men jag delar fortfarande den uppfattningen,
Hade jag åkt hem istället så hade jag inte överlevt natten, då ångesten över att låsas in i det helvetet skulle göra döden till det objektivt bättre valet.

Dem ringde mig konstant. Jag svarade inte.
Tror jag skickade ett sms om att jag inte skulle komma hem.
Undvek att säga vart jag skulle befinna mig.

Jag fick veta från vänner att mina föräldrar även hade terroriserat dessa.
Genom att ringa tills någon svarade och hålla utfrågning, ringa upp igen om personen la på osv.

Minns inte om det var samma kväll, tror det var någon dag senare...
Så lyckades dem ändå få fram var jag befann mig.
Dem stog på gården och skrek, tutade och blinkade med bilen osv.
Jag försökte hålla mig gömd i lägenheten.
Porten hade i alla fall portkod och sen var det ju en lägenhetsdörr...
Trodde i vilket fall att dem skulle döda mig.
Men min vän hjälpte mig, förklarade att dem inte kunde nå mig, att jag var säker.
Visst, jag kunde inte tro orden, men det gjorde i alla fall att jag visste att jag skulle få stanna.
Jag hade helt seriöst tron att hen skulle slänga ut mig... för att bli av med terrorn från mina föräldrar.
Även trodde jag att hen skulle vilja bli av med mig... för att hen skulle "inse att jag var värdelös och förstörde allt", men det hade ju mer med självbilden att göra.

Tillslut åkte dem ändå. Minns inte hur.
Men tillslut försvann dem.
Jag var chockad. Både av att dem åkte och att jag hade fått vara kvar.
Det hade varit naturligt att känna lättnad. Men den dröjde, kan inte avgöra om det var dagar eller veckor, men Informationen fick inte fäste i mitt huvud förns mycket senare.
Jag förstod helt ärligt inte. Det var omöjligt.

Rädslan stannade i säkert ett år alla fall. Även om mycket hände i övrigt.
Jag var rädd för bilar och kollade väldigt noga på alla bilar som stod parkerade, då jag var orolig över att mina föräldrar skulle vara där, eller ha någon slags övervakning. Även om det inte var deras bil... tänkte att dem ju skulle kunnat hyra en annan just för att jag inte skulle känna igen den.
Jag hade även innan det här fobi för poliser, men det blev ännu starkare, då jag som sagt hört att dessa skulle föra mig tillbaka till föräldrarna.
Vet att det var mer sånna saker, men minns inga fler just nu. Men jag var så pass paranoid att jag knappt vågade gå ut, när jag var ute höll jag alltid koll på var dem skulle kunna vara, samt sökte möjliga flyktvägar.

Fick oerhört mycket hjälp, både från personen som just hjälpte mig fly samt gav mig sovplats, men även från hens mor.


Lyckades via detta få kontakt med soc och därigenom få flytta till en jourfamilj i 3-4 månader.

Det var oerhört konstigt först.
Jag blev körd dit.
Till en familj jag aldrig hade träffat. Inte äns visste vad dem hette.
Visades in. Dem verkade trevliga. En familj, 2 föräldrar, 3 barn, + plats för 2 jour barn... (alltså... som mig)
Hölls ett kort möte med soc personen som körde mig dit tror jag.
Sen ett kort möte med info om vad dem hette, var mitt rum fanns och liknande praktiskt.
Jag var rädd. Visst, det var jag konstant. Men extra rädd.
När mötena var avklarade flyttade jag in dem sakerna jag hade med mig på mitt nya rum.
Ensamen, hos främmande människor, i ett obekant rum. Ändå kände jag mig lite tryggare.
Jag hade fått hjälp. Soc hade lyssnat.

Det var någonstans här, när jag nyss hade flyttat in som jag skrev brevet till föräldrarna.
Förklarade för dem vem jag faktiskt var, för att visa hur lite dem faktiskt kände mig.
Förklarade att jag verkligen inte ville ha kontakt med dem.
Förklarade stora delar av den skit dem utsatt mig för, då dem inte verkade förstå vad som var fel,
Så hoppades jag på att dem skulle förstå det. Det blev en massa text.

Jag började bli fri.

Men samtidigt gnagde orden från tidigare i mig, att jag inte skulle kunna klara mig på egenhand.
Även ett nytt problem. Här var en riktig familj.
Jag ville verkligen få tillhöra den. Mer än något annat ville jag få tillhöra en faktisk familj.
Men jag visste från början att det här inte var en permanent lösning.
Jag skulle bo där medan soc utredde situationen med mina föräldrar, var jag skulle efter visste ingen.
Därav visste jag att det skulle göra för ont att fästa sig vid dem, för jag skulle troligtvis inte få vara kvar.
Det var fortfarande en fantastisk tid, att få bo med en familj, att faktiskt ha en trygg plats osv.
Dem var oerhört trevliga.
Även nu önskar jag att jag hade fått stanna där.
Men efter att dem månaderna hade gått...

Nej. Soc hade bestämt sig för att inte placera mig i något familjehem. Utan tyckte att jag skulle tillbaka till helvetet hemma. Förklarade för dem att jag inte tänkte flytta tillbaka.
Dem sa att det inte gick att placera mig i något familjehem, för det fanns ingen sådan plats ledig.
Världen rasade runt mig.
Jag pratade med jourmamman om situationen, Hon sa att dem var godkända som familjehem,
Dem var villiga att ta emot mig... Blev oerhört lycklig. Men soc sa nej.
Jag klarade aldrig att säga hejdå på riktigt.
Istället packade jag mina saker några dagar innan jag faktiskt behövde flytta.
Det var oerhört mycket saker. Men jag släpade ändå med mig allt.
Drog tillbaka till polaren.
Jag försökte repetativt förklara för soc att jag inte tänkte flytta tillbaka till föräldrarna.
Att jag helldre levde på gatan. Var som, bara inte hos dem.

Soc började tjaffsa om LVU.
Fick fram att det var nått sätt dem skulle tvinga mig.
Men brydde mig inte om att lyssna så noga, utan satt istället och funderade på hur jag enklast gjorde att dem ändå inte skulle hitta mig.

Det blev aldrig något sånt alla fall.

Istället... dem sket i att fixa något boende till mig.
Utan deras sätt att göra något åt situationen...?
Ja... dem skickade oss till familjeterapi.

Min polare följde med. Jag skulle verkligen aldrig gått dit annars.
Jag ville inte träffa dem. Jag var rädd och jag hatade dem.
Intensivt hat.
Jag hade äntligen fått se alternativ.
Vilket också gjorde att jag förstog bättre hur fel dem faktiskt hade behandlat mig.
Dem gick ju dit, spelade med. Men tror vi dem lärde sig något?
Fan heller.
Har dumt nog försökt ge dem några ytterligare chanser.
Men nej. Dem förstår fortfarande inte.




Vet fortfarande inte syftet med att skriva om detta.
Men det är väl säkert nyttigt...
Ni behöver ju inte läsa...

Hej, idag var det ett sånt tillfälle som jag var tvungen att träffa dem jag är menad att kalla min familj.

Eftersom det är en slags utpressning/muta.
Får presenter, men bara ifall jag har ett "firande" med dem.

Fira i det här fallet innebär att jag under ett antal timmar försöker le medan dem skriker om olika saker. I år gick det rätt bra, det mesta skrikandet var inte riktat mot mig.
Tiden bestäms av hur fort alla tar sig igenom stegen mat-onödig info-fika,
När dessa är avklarade så kan man ursäkta sig med att förklara att tågen går sällan och att jag därför behöver skynda iväg.
Ofta kan det kompliceras av att dem erbjuder skjuts, men just nu har dem ingen bil, så det gick ju lätt.
Inte ovanligt att jag åker även om jag får vänta utomhus länge.
Men det var ett okej tillfälle som sagt, har huvudvärk samt ont i öronen, men slapp resten, så jag är nöjd.

Fick även pengar istället för saker dem tycker att jag ska vilja ha. Vilket är positivt. Både för att december är en ekonomiskt svår månad, men även för att jag nästan aldrig har fått något som jag faktiskt viljat ha.

Allt som allt gick alltså firandet över förväntan. Jag är dock mest glad att det är över nu :)

Jag känner mig duktig. Jag är i tid till skolan. Trots födelsedag och sömn brist.