Detta uttalande är enligt mig väldigt roligt, dels då det ofta sägs till personer som inte är troende. Det är inte ett bra hot då, logistikt sett, eftersom personen inte är rädd för något denna inte tror på. Det påverkas inte av hur mycket den som säger det tror.

Sen undrar jag, är det någon som har hittat något i bibeln om en sådan plats, där människor faktiskt kan hamna?

Enligt kristendomen har väl heller inte människor rätt att dömma? Om detta är felaktigt, ge mig gärna något stycke som stärker detta.

Vrede är såvitt jag vet en dödssynd, så om man är troende, varför är man inte mer försiktig kring detta?

Att döma någon på detta sätt är ju att kritisera en av gudens skapelser, hur kan man som troende tro att man har befogenheten till sådant agerande?

Är guden god, älskar människor och är oerhört mäktig?

Allsmäktig är inte ett fungerande koncept, då det är omöjligt att något skapar en uppgift som denne ej kan lösa, eller så finns det något denne inte kan lösa. Alltså måste makten vara begränsad, därför använder jag inte det uttrycket.

Isåfall, hur skulle hen kunna låta någon dömas till evigt lidande? Varför inte bara släppa in alla i himlen? Än mer, varför inte avskaffa helvetet?

Även, hävdar du att hen är god, hur definierar du godhet?

Om du besvarar någon av frågorna, tack, för det gör inte varken präster eller någon annan jag har träffat.

Om du är troende och inte kan besvara frågorna, hur kommer det sig att du inte har tänkt på det?

Detta är skrivet för att öka förståelsen av folk som har add/adhd. Jag beskriver hur en normal morgon är för mig, då medicinen inte börjat hjälpa än. Min upplevelse är inte allas, men jag tror ändå att det kan hjälpa folk att förstå:

Exempel på hur en morgon kan se ut för mig:
börjar göra kaffe, kommer på att jag behöver skriva ut något, fastnar med att redigera det, inser sen att kaffebryggaren inte äns är startad, fortsätter med den, går för att fixa mackor, sätter dem i rosten, inser att jag ska ta medicinen, fastnar med att fylla på dosetten, tar mitt kaffe, ställer ifrån mig det foch borstar tänderna, , inserr att gå på toa, inser att jag höll på med mackorna, brer dem, inser att jag glömt att packa ner något viktigt, fixar det, börjar leta efter var jag ställde kaffet, kommer på medans jag letar att jag aldrig tog medicinen, gör det, letar upp kläder, hittar kaffet, upptäcker att jag inte skrev ut det jag skulle, ordnar det, inser att jag är för virrig, så tar med kaffet och går ut och röker, kommer på att jag skulle kontakta någon, fastnar ute i ytterligare en cigg medans jag gör det. Upptäcker att mackorna bara är halvklara, gör klart dem, märker att mitt kaffe blev kvar ute, hämtar det, försöker hitta någon mapp att lägga de utskrivna papperna i, går och kollar efter deo, kommer på att jag ska hitta en påse till mackorna, hittar plånboken, fastnar med att lägga ner mynten i en spargris, packar ner mappen för att sen inse att jag inte hade lagt in papperna i den, fixar det, hittar en påse till mackorna, går och lägger ner dem, hittar kaffet igen, stänger av datorn, inser att jag inte har någon dricka till frukosten, försöker hitta mackorna, rotar igenom väskan för att se om allt är med, tar en medicin jag hade glömt... osv.
vid slumpmässig punkt avbryts jag av att klockan har blivit allt för mycket, och springer iväg, generellt glömande hälften av grejerna.
Varav jag inser att något av det faktiskt är så pass viktigt att jag inte kan åka utan det, exempelvis plånboken där jag har åkkortet.
Så jag får vända tillbaka, missar bussen, försöker hitta det jag skulle hämta, kommer på annat jag glömt och försöker hinna packa det med, glömande att jag skulle skynda för att hinna nästa buss. Får en panikattack när jag kommer på de, skyndar därefter iväg igen, förhoppningsvis med det viktigaste den gången annars repeteras detta till jag kan åka.

Ja jag har skrivit det på ett sätt som gör det svårt att hänga med, då jag försöker demonstrera hur min hjärna funkar