Att försöka tänka och prata utan att lägga värderingar i det.
Ju mer man gör det desto naturligare kommer det.
För att komma igång kan man börja med att notera saker som redan är neutrala och se hur man tänker och uttrycker sig kring detta.
Exempel: "jag ser ett träd" istället för "vilket fint/fult träd".

Ju mer värderingar vi använder desto troligare blir det nämligen att vi även gör det om oss och personer runt oss.

"Fy fan vad dum hen är" istället för "jag delar inte personens åsikter". Ser du?

Eller "jag suger" istället för "jag misslyckades med den här uppgiften"

Hur vi tänker och uttrycker oss påverkar hur vi tänker och känner oss framöver.
"Fy fan vad dum hen är" kan mycket lättare utvecklas till "jag hatar hen". Medans "jag delar inte personens åsikter" lättare leder till "för att..." vilket ju är ett mer rationellt och konstruktivt sätt att bemöta problemet.

Värderingar stärker känslorna och kan lätt komma ivägen för att kunna bemöta problem på ett effektivt sätt.

Man bör också ha i åtanke att även positivt värderande stärker vanan att värdera, så man bör även undvika det, då det ökar risken att man gör så i negativa sammanhang.

Det är något jag stöter på problem med i vardagen.
Jag är åldersblind, kan alltså inte avgöra ålder via utseende. Men era normer dömer om jag umgås med någon som är för er synbart äldre eller yngre.
Jag tänker inte på kön omedvetet. Men det är tydligen att ragga om man är trevlig mot fel person. Man förolämpar folk om man ber personen med fel fortplantningsorgan om hjälp med någon uppgift osv.
Hur fan är det mig det är fel på?

Är också fel om man svarar ärligt på frågor. Om man pratar mycket när det är något intressant man vill dela med sig av. ..
om man inte tittar på personen man pratar med, även om man tittar på 'fel' sätt. ..

and... I'm the crazy one?

Efter "firandet" igår så har ju fler än vanligt av minnena från min uppväxt snurrat i huvudet.

Resulterade i att jag råkade hitta en gammal text.
Det jag då hoppades skulle vara min sista kontakt med föräldrarna. När jag officiellt stack hemifrån.
Det var ett mejl jag skickade till dem, Just för att förklara varför jag drog.
Det är än idag ett mysterie hur dem inte kunde förstå det.
Men i vilket fall...

Jag vet inte riktigt vad jag vill komunicera med det här inlägget...
Behöver mest skriva för att det var mycket som revs upp genom att läsa det brevet.

Precis runt när jag drog, 16år gammal.
Jag hade äntligen en umgängeskrets.
Vilket jag också använde för att kunna stanna borta mer,
Både för att jag ville umgås med vännerna såklart,
Men oftast än mer för att jag inte ville hem.
Jag hade valt att sova ute framför att sova hemma.
Skälet att jag inte hade dragit på allvar långt tidigare?
Ja... Jag hade råkat nämna idéen tidigare så föräldrarna hörde det.
Varav dem övertygade mig om att det helt enkelt inte gick.
Att det ända som skulle hända var att polisen skulle hämta hem mig typ.
Och att om jag vände mig till soc så skulle dem ändå inte ta mig på allvar,
Utan jag skulle bara orsaka ytterligare problem via att det skulle bli möten där.
Och att orsaka problem visste jag ju att det kunde vara minst sagt smärtsamt.
Även att detta system var bra för mig, för jag var ju misslyckad, Så jag skulle ju inte kunna ta hand om mig själv osv.
Men när jag började hålla mig borta mer... så tänkte dem på fullaste allvar kräva att jag var hemma 18:00 varje dag. 19:00 vid speciella tillfällen. Detta ringde dem mig för att berätta / bråka om.
En ny bekant (hade väldigt nyligen lärt känna varann) frågade något om det efter jag lagt på (typ vad det gällde, hur jag mådde eller liknande...), varav jag mer eller mindre beskrev hela situationen.
I det här läget vet jag att nästan alla människor försöker ta sig ifrån situationen, men denna person är verkligen inte som alla andra. Istället erbjöd mig personen att komma och sova över. Samt att hen kontaktade sin mor, för att hjälpa med soc ärendet.
Jag var komplett livrädd, för som sagt, jag trodde att jag hur som skulle hamna hos mina föräldrar igen och då skulle det ju bara bli värre med att anmäla, jag trodde verkligen att jag skulle dö.
Men, jag valde ändå att ta emot hjälpen, för jag skulle inte överleva med dem nya reglerna heller.
Jag skulle inte kunna vara hos föräldrarna så mycket. Det var en ännu säkrare död.
Dem orden kan låta dramatiska. Kanske är dem det. Men jag delar fortfarande den uppfattningen,
Hade jag åkt hem istället så hade jag inte överlevt natten, då ångesten över att låsas in i det helvetet skulle göra döden till det objektivt bättre valet.

Dem ringde mig konstant. Jag svarade inte.
Tror jag skickade ett sms om att jag inte skulle komma hem.
Undvek att säga vart jag skulle befinna mig.

Jag fick veta från vänner att mina föräldrar även hade terroriserat dessa.
Genom att ringa tills någon svarade och hålla utfrågning, ringa upp igen om personen la på osv.

Minns inte om det var samma kväll, tror det var någon dag senare...
Så lyckades dem ändå få fram var jag befann mig.
Dem stog på gården och skrek, tutade och blinkade med bilen osv.
Jag försökte hålla mig gömd i lägenheten.
Porten hade i alla fall portkod och sen var det ju en lägenhetsdörr...
Trodde i vilket fall att dem skulle döda mig.
Men min vän hjälpte mig, förklarade att dem inte kunde nå mig, att jag var säker.
Visst, jag kunde inte tro orden, men det gjorde i alla fall att jag visste att jag skulle få stanna.
Jag hade helt seriöst tron att hen skulle slänga ut mig... för att bli av med terrorn från mina föräldrar.
Även trodde jag att hen skulle vilja bli av med mig... för att hen skulle "inse att jag var värdelös och förstörde allt", men det hade ju mer med självbilden att göra.

Tillslut åkte dem ändå. Minns inte hur.
Men tillslut försvann dem.
Jag var chockad. Både av att dem åkte och att jag hade fått vara kvar.
Det hade varit naturligt att känna lättnad. Men den dröjde, kan inte avgöra om det var dagar eller veckor, men Informationen fick inte fäste i mitt huvud förns mycket senare.
Jag förstod helt ärligt inte. Det var omöjligt.

Rädslan stannade i säkert ett år alla fall. Även om mycket hände i övrigt.
Jag var rädd för bilar och kollade väldigt noga på alla bilar som stod parkerade, då jag var orolig över att mina föräldrar skulle vara där, eller ha någon slags övervakning. Även om det inte var deras bil... tänkte att dem ju skulle kunnat hyra en annan just för att jag inte skulle känna igen den.
Jag hade även innan det här fobi för poliser, men det blev ännu starkare, då jag som sagt hört att dessa skulle föra mig tillbaka till föräldrarna.
Vet att det var mer sånna saker, men minns inga fler just nu. Men jag var så pass paranoid att jag knappt vågade gå ut, när jag var ute höll jag alltid koll på var dem skulle kunna vara, samt sökte möjliga flyktvägar.

Fick oerhört mycket hjälp, både från personen som just hjälpte mig fly samt gav mig sovplats, men även från hens mor.


Lyckades via detta få kontakt med soc och därigenom få flytta till en jourfamilj i 3-4 månader.

Det var oerhört konstigt först.
Jag blev körd dit.
Till en familj jag aldrig hade träffat. Inte äns visste vad dem hette.
Visades in. Dem verkade trevliga. En familj, 2 föräldrar, 3 barn, + plats för 2 jour barn... (alltså... som mig)
Hölls ett kort möte med soc personen som körde mig dit tror jag.
Sen ett kort möte med info om vad dem hette, var mitt rum fanns och liknande praktiskt.
Jag var rädd. Visst, det var jag konstant. Men extra rädd.
När mötena var avklarade flyttade jag in dem sakerna jag hade med mig på mitt nya rum.
Ensamen, hos främmande människor, i ett obekant rum. Ändå kände jag mig lite tryggare.
Jag hade fått hjälp. Soc hade lyssnat.

Det var någonstans här, när jag nyss hade flyttat in som jag skrev brevet till föräldrarna.
Förklarade för dem vem jag faktiskt var, för att visa hur lite dem faktiskt kände mig.
Förklarade att jag verkligen inte ville ha kontakt med dem.
Förklarade stora delar av den skit dem utsatt mig för, då dem inte verkade förstå vad som var fel,
Så hoppades jag på att dem skulle förstå det. Det blev en massa text.

Jag började bli fri.

Men samtidigt gnagde orden från tidigare i mig, att jag inte skulle kunna klara mig på egenhand.
Även ett nytt problem. Här var en riktig familj.
Jag ville verkligen få tillhöra den. Mer än något annat ville jag få tillhöra en faktisk familj.
Men jag visste från början att det här inte var en permanent lösning.
Jag skulle bo där medan soc utredde situationen med mina föräldrar, var jag skulle efter visste ingen.
Därav visste jag att det skulle göra för ont att fästa sig vid dem, för jag skulle troligtvis inte få vara kvar.
Det var fortfarande en fantastisk tid, att få bo med en familj, att faktiskt ha en trygg plats osv.
Dem var oerhört trevliga.
Även nu önskar jag att jag hade fått stanna där.
Men efter att dem månaderna hade gått...

Nej. Soc hade bestämt sig för att inte placera mig i något familjehem. Utan tyckte att jag skulle tillbaka till helvetet hemma. Förklarade för dem att jag inte tänkte flytta tillbaka.
Dem sa att det inte gick att placera mig i något familjehem, för det fanns ingen sådan plats ledig.
Världen rasade runt mig.
Jag pratade med jourmamman om situationen, Hon sa att dem var godkända som familjehem,
Dem var villiga att ta emot mig... Blev oerhört lycklig. Men soc sa nej.
Jag klarade aldrig att säga hejdå på riktigt.
Istället packade jag mina saker några dagar innan jag faktiskt behövde flytta.
Det var oerhört mycket saker. Men jag släpade ändå med mig allt.
Drog tillbaka till polaren.
Jag försökte repetativt förklara för soc att jag inte tänkte flytta tillbaka till föräldrarna.
Att jag helldre levde på gatan. Var som, bara inte hos dem.

Soc började tjaffsa om LVU.
Fick fram att det var nått sätt dem skulle tvinga mig.
Men brydde mig inte om att lyssna så noga, utan satt istället och funderade på hur jag enklast gjorde att dem ändå inte skulle hitta mig.

Det blev aldrig något sånt alla fall.

Istället... dem sket i att fixa något boende till mig.
Utan deras sätt att göra något åt situationen...?
Ja... dem skickade oss till familjeterapi.

Min polare följde med. Jag skulle verkligen aldrig gått dit annars.
Jag ville inte träffa dem. Jag var rädd och jag hatade dem.
Intensivt hat.
Jag hade äntligen fått se alternativ.
Vilket också gjorde att jag förstog bättre hur fel dem faktiskt hade behandlat mig.
Dem gick ju dit, spelade med. Men tror vi dem lärde sig något?
Fan heller.
Har dumt nog försökt ge dem några ytterligare chanser.
Men nej. Dem förstår fortfarande inte.




Vet fortfarande inte syftet med att skriva om detta.
Men det är väl säkert nyttigt...
Ni behöver ju inte läsa...

Hej, idag var det ett sånt tillfälle som jag var tvungen att träffa dem jag är menad att kalla min familj.

Eftersom det är en slags utpressning/muta.
Får presenter, men bara ifall jag har ett "firande" med dem.

Fira i det här fallet innebär att jag under ett antal timmar försöker le medan dem skriker om olika saker. I år gick det rätt bra, det mesta skrikandet var inte riktat mot mig.
Tiden bestäms av hur fort alla tar sig igenom stegen mat-onödig info-fika,
När dessa är avklarade så kan man ursäkta sig med att förklara att tågen går sällan och att jag därför behöver skynda iväg.
Ofta kan det kompliceras av att dem erbjuder skjuts, men just nu har dem ingen bil, så det gick ju lätt.
Inte ovanligt att jag åker även om jag får vänta utomhus länge.
Men det var ett okej tillfälle som sagt, har huvudvärk samt ont i öronen, men slapp resten, så jag är nöjd.

Fick även pengar istället för saker dem tycker att jag ska vilja ha. Vilket är positivt. Både för att december är en ekonomiskt svår månad, men även för att jag nästan aldrig har fått något som jag faktiskt viljat ha.

Allt som allt gick alltså firandet över förväntan. Jag är dock mest glad att det är över nu :)

Jag känner mig duktig. Jag är i tid till skolan. Trots födelsedag och sömn brist.

Så....fyller år.
Ålder är inte något jag värderar.
Det är bara hur lång tid jag levt.ett säger inget om det viktiga,
vad jag har upplevt.

Men därför väljer jag att tänka på det istället.

Jag har upplevt världen ur ett annat perspektiv än majoriteten, pga det vissa kallar ett handikapp, eller funktionsnedsättning.
Inget av det känns relaterat till mitt tillstånd.
Jag har aspergers syndrom.
Det gör att jag är nästan imun mot normer.
Jag har högre intelligens än genomsnittet.
Jag använder oftare logiskt tänkande än emotionellt.
Jag är ärlig av naturen.
Jag är introvert, vilket ger mig mycket möjlighet att reflektera.
Jag är naturligt programerad för att specialisera mig inom något.
Priset jag får betala är att jag inte förstår vissa delar av sociala spel.
Jag skulle inte vilja byta. Aldrig.

Jag har även ett faktiskt handikapp, ADD.
Det gör att jag är virrig och tankspridd, fast extremare.
I nuläget medicineras jag däremot, så förutom på morgonen (innan medicinen börjar verka) är det inte ett bekymmer.

Jag föddes och växte upp med individer som jag vägrar kalla familj, då både fysiska och psykiska anfall var en stor del av min vardag. Jag har inte respekt eller kärlek till dem.

Mobbning följde hela grundskolan, varav jag gick 3 olika.
6års-2 i en. 3-5 i en annan och slutligen 6-9. Sista var inriktad på bild och media.

Jag uttvecklade i 11års åldern både självskadebeteende och missbruk av fler saker än dem flesta äns vet finns.

Jag fick via enorm hjälp, från samma individer som hade försett mig med skiten, äntligen bukt med det när jag var 14,5år.
Sen dess har jag varit fri från beroende av annat än koffein och nikotin (båda är kvar än idag).
Har därför svårt när man säger att alla i den världen är dåliga. Dem räddade mitt liv. Jag sökte själv upp skiten, men dem hjälpte mig ur den.

I högstadiet fick jag för första gången vänner i normal bemärkelse. 3st.

Jag hade under en del av den tiden även en ytterst destruktiv individ i mitt liv, våld, hot m.m Men lyckades tillslut även slippa denna.

Via en av mina vänner introducerades jag till animekonvent och fick väldigt snabbt en stor umgängeskrets. Mycket kul började hända i livet.

Fick ett bra förhållande när jag var 16. Men som mycket i tonåren var det inte så långt, men över ett halvår.

Jag började hålla på med lajv och rollspel vilket fortfarande är intressen. Dessa har också hjälpt mig mycket med att bättre förstå sociala sammanhang.

Jobbade ibland volontärt på en ungdomsgård, när dem hade spelningar.

En klasskamrat mördades av sin pojkvän när jag gick 1an på gymnasiet. Klarade inte att gå kvar. Hoppade av. Böt skola och inriktning.

Jag flyttade som 17åring hemifrån.
För att komma ifrån hemsituationen.
Först till en vän, som hjälpte mig med processen.
Sedan till en jourfamilj.
Men fick lämna den någon månad senare pga soc.
Flyttade tillbaka till samma polare, eller ja, hade sakerna där, men varierade sovplats för att inte vara en så stor belastning. Levde på 150 kr i veckan. Samt det min omgivning kunde hjälpa mig med.
Någonstans i denna process hoppade jag återigen av gymnasiet. Det var inte praktiskt möjligt att fortsätta.

Sökte jobb men fick inget, tvingades försöka en 3e gång med gymnasiet, men var inte längre motiverad. Slutade efter några veckor.

Fick en relation. Inte lika destruktiv som den första, men långt ifrån sund. Mer en effekt av mitt dåliga självförtroende, trodde inte jag kunde få något bättre. Sånt håller inte i längden.

I samband med att jag blev 18 skaffade jag 2 piercings och en tatuering.

Bodde hos en polare under någon månad, då vi festade nästan konstant. Tills det spårade ur och en individ pga snefylla försökte strypa mig, polis ingripande som ledde till att hen hamnade på akut psyk. Packade ihop och drog.

Ytterligare ett förhållande, började i vänskap och vi blev aldrig riktigt ett par beteendemässigt. Vart konstigt och tog därför också slut.

Fick äntligen när jag var 19 hjälp med en fysisk åkomma som var medfödd. Det gjorde väldigt mycket för mitt mående, därifrån fick jag även slutligen remissen att göra utredning om aspergers syndrom och add. Diagnoserna fick jag slutligen när jag var 21.

Jag och några vänner bildade bandet jag fortfarande är sångare i runt våren 2011.

Under hösten/vintern gick en vän från lajvhobbyn bort pga ett hjärtfel.

Samma kväll som jag hade fått diagnoserna, på valborg, träffade jag världens underbaraste existens, som är min flickvän fortfarande.

I samma veva inleddes behandlingen av min add, vilket innebar att jag till hösten inledde studier igen. Dem håller jag på med fortfarande. Går nu mitt andra år, äntligen.

Jag började på hösten 2012 även jobba volontärt på ett katthem. Det gör jag fortfarande .

I våras började jag även jobba som dörrförsäljare. Det gör jag också fortfarande.

Så nu har 23år gott, texten ovan täcker inte äns alla livshändelser. Långt ifrån. Men ett litet urval av upplevelser som har påverkat den jag är idag. Det förklarar nog varför jag inte anser att ålder är relevant. Finns folk som upplevt mindre än det jag skrivit på dubbelt så lång tid. Finns även dem som är yngre än mig men som upplevt mer.

Jag vet att mycket i mitt liv ses som hemskt, men jag är nöjd med vem jag har blivit och jag hade inte varit jag om jag inte hade upplevt allt det jag har.
Så, jag upplever det värt.

Är positiv till att se vad livets berg och dalbana bjuder på framöver.

Har som ni nog förstått haft en del jobbiga perioder i livet.

Vet att likväl som jag har lidit, så finns det folk som gör det nu.

Tänkte därför ta tillfället att skriva lite tankar om varför det ändå är värt att fortsätta leva,
Även när det känns som ren tortyr.

- När du väl dör tar allt slut, du får inget mer liv. I jämförelse till hur länge man är död så är det verkligen ingen tid alls. Det finns alltså inget skäl att skynda till döden. Du vinner fortfarande mer på att leva dem år du kan, så du iallafall får uppleva det.

-Inget i livet är permanent. Inte glädje, inte sorg, inte smärta, inte lycka, inte ilska, inte skam, inte hat, inte värme, inte kyla, inte ljus, inte mörker osv. Per denna iaktagelse, så finns det inte något skäl att tro att skiten kommer fortsätta för alltid.

- Att inte ge segern till idioterna. Det finns väldigt ofta folk som på olika sätt försöker trycka ner en.
Men just dessa får segern om man ger upp. Är dem värda det? är dem värda ditt liv?
Nej, fan heller att dem är!

-Valet att leva kan du ta tillbaka när som, så fall du verkligen är säker på att du vill dö, ändå, vad förlorar du på att vänta?

-Du har makten att göra dig och ditt liv till vad du vill. Suger nuläget, kolla vad det är för specifika grejer du är missnöjd med? Åtgärda dem. (specifika frågor är svårt att ta i ett generellt inlägg, men fråga gärna om du inte hittar något sätt)

- Dem som faktiskt bryr sig om dig kommer lida. Inte dem som gör dig illa, utan dem som vill dig väl.

Finns mer, kan återkomma senare med mer om ämnet. Men orkar inte skriva mer precis nu.

Ta hand om er i vilket fall.

Av någon anledning har sociala sammanhang bestämt att man inte ska vilja ha reflexer...

Inte helt säker på varför..

Men, oavsett, ha dem ändå,
Både för din och andras del, trafikolyckor drabbar nästan aldrig bara en individ.
Om du inte bryr dig om att riskera att bli påkörd...
Kan du kanske bry dig om föraren som kommer riskera att drabbas av trauma?
Är det något du vill riskera att bidra till?

Dessutom skapar man alltid normer, ju fler som har dem, desto fler andra kommer börja med det.
Så du bidrar inte bara till situationer du är direkt inblandad i, utan även förebyggande i samhället rent allmänt.

Ja, en så liten grej kan göra skillnad.